Konstchef Bo Nilsson om Piero Fornasettis konstnärskap

Utställningen FORNASETTI Inside Out Outside In pågår mellan den 14 juni 2019 och 26 januari 2020.

Ibland är det bästa sättet att öppna sinnet att ta sig an det man tidigare hållit ifrån sig. Artipelags curator Bo Nilsson hade under dryga 30 år tittat på, upplevt och studerat Piero Fornasetti, men aldrig fullt ut begripit sig på den mångsidige italienaren. Det som krävdes för att hitta rätt ingångar var att en ny generation konstnärer lyfte fram Fornasetti. De senaste åren har hans idéer kring att använda det klassiska i det moderna, att låta det traditionella genomsyra det nya, varit inspiration för yngre talanger som till exempel brittiska Anj Smith. Med tanke på det var beslutet att göra en utställning om Fornasetti enkelt. Tiden var mogen.

– En konstnärs popularitet går alltid i vågor. På 1970-talet var Fornasetti helt ute, medan intresset ökade igen på 1980-talet. Sedan följde en period när han ansågs vara ointressant igen. Och nu har det gått varvet runt och han är het igen, säger Bo Nilsson.

För att en gång för alla få grepp om den extremt produktive konstnären – som sägs ha lämnat efter sig någonstans runt 13 000 verk av olika slag – bestämde sig Bo Nilsson för att göra en så heltäckande utställning som möjligt. På Artipelag kommer det tidiga måleriet, kraftigt inspirerat av Novecento-rörelsen, hänga sida vid sida med de världsberömda designföremålen med 1800-tals-opersångerskan Lina Cavalieri. Fornasettis formgivning och inredning kommer blandas med de lätt surrealistiska, och väldigt sällan visade, självporträtten från tiden i schweizisk exil under andra världskriget. Allt för att visa en mångsysslande allkonstnär som ville göra, och nästan gjorde, det mesta under sin karriär.

– Vi har döpt utställningen till Inside Out Outside In, vilket låter som en paradox, men det handlar helt enkelt om att vi ska titta på Fornasetti från de två olika perspektiven. Vår ambition är att göra en utställning som spänner över hela hans produktion – och förklara den. Den börjar i samtiden och jobbar sig bakåt i historien. Samtidigt så innebär ju utformningen av den här konsthallen att man går tillbaka samma väg som man kommit, vilket gör att man kan läsa den från två olika håll.

Komplexitet präglar hela Piero Fornasettis konstnärskap. Under uppväxten var han på samma gång ett underbarn och en ung rebell. Han blev antagen till Accademia di Brera, den kända konstskolan i Milano, som 17-åring 1930, men relegerades efter några år på grund av olydnad. Under resten av 1930-talet försökte han sedan ta sig fram både som konstnär och designer på olika sätt.

Inte förrän han upptäcktes av arkitekten och formgivaren Giò Ponti kunde karriären ta fart igen. Fornasettis blandning av gammalt och nytt, av neoklassicistiska referenser till italiensk konsthistoria blandat med ett modernare tankesätt, tilltalade modernisten Ponti som tog den talangfulle konstnären under sina vingar. Under de kommande åren utvecklade duon ett ömsesidigt samarbete där den 20 år äldre Ponti skapade möbler och Fornasetti dekorerade. Tillsammans gjorde de båda inredningar, ibland av privata villor eller lyxkryssare, ibland offentliga utsmyckningar som San Remo-casinot.

– Ponti utgick ofta från klassiska möbler, som till exempel vitrinskåp från renässansen, men gjorde dem i enkla material som masonit. Samtidigt så utgick Fornasettis dekorationer från den italienska konst- och arkitekturhistorien, vilket gjorde möblerna mindre enkla. Ofta använde han palatsfasader för att trycka på skärmar. Han var extremt eklektisk och öppensinnad, låste sig inte vid något och kunde både göra neoklassicistiskt och modernt.

Bo Nilsson återkommer gärna till tanken på Fornasetti som en allkonstnär. Italienaren började som målare, men breddade sig allt mer och arbetade som skulptör, inredningsdesigner och formgivare. Det märktes kanske särskilt efter att samarbetet med Ponti ebbat ut. Om han med Ponti arbetat mycket med inredning av större rum och installationer börjar han under 1960-talet alltmer rikta in sig på det lilla. Redan 1956 öppnar Fornasetti en butik i hemstaden Milano där han börjar sälja, i brist på ett bättre ord, merchandise.

– I 1960-talets Italien växte en ny medelklass fram, som söker sina kulturella värden och Fornasetti passar bra in i det. Han gör allt från paraplyställ och tallrikar till askfat och brickor. Allting. Vi försöker förstå varför han gjorde så i den här utställningen, berättar Bo Nilsson.

För en konstnär som en gång sagt ”en vacker sak förlorar aldrig sitt värde, även om den masstillverkas” känns det på sätt och vis självklart att han skulle gå åt det hållet.

– Fornasetti hade ett demokratiskt ideal, när han gjorde något skulle det inte bara vara tillgängligt för någon slags överklass. Han ville att hans objekt skulle köpas av alla. Baksidan av det är att produktionen blir väldigt splittrad, man förstår inte längre lika tydligt hur de olika objekten hänger ihop med varandra. Strukturerar man upp det, som vi har försökt göra, så ser man att det finns mönster i en tradition som går tillbaka till renässansen. Motiven hämtas från naturalier som fiskar, blommor och frukter, men det finns också artefakter som musikinstrument, rustningar och ofta kulturella föremål. Natur och kultur står som motsatspar alltså, vilket beskriver Fornasetti på pricken.

Detta är en artikel från Artipelags årliga magasin som 2019 togs fram av Make Your Mark. Text: Mattias Dahlström.