EN FACE/1866
2014

In recent years, the boundary between the present and the past in museum contexts has eroded. Therefore, it does not seem strange that, in 2014, Nationalmuseum invited Denise to produce an exhibition in connection with the renovations of the museum’s original building. Denise used the museum as a backdrop for her exhibition En face/1866 and in a number of comprehensive photographic series she attempted to illuminate the many aspects of the museum, from its architectural design to the galleries as a social arena, to its collection. This ambitious project with its artistic dimension displays a certain similarity to the commissions that Denise was familiar with from her time as a commercial photographer.

The art historical term En face is used to describe a person or an object viewed from the front. However, this is not especially recurring in Denise’s art practice. On the contrary, she mainly employs new perspectives, which are rarely front facing. It also applies to her representation of the museum building. Avoiding the building’s façade, she focused on the interiors not as physical spaces but rather as blueprints that are accentuated with a transparent monochrome red hue lending them a characteristic flat expression.

Nor can the female museum visitors that populate the empty galleries be said to be En face. The figures’ faces are often turned away and lack a real identity. Denise focused on their bourgeois style of dress that testifies to the museum visit as a solemn and socially significant event at the time of the construction of the museum in 1886.

The Nationalmuseum encouraged Denise to engage in a dialogue with its collection. After making a selection of works, she decided not to include them in the exhibition. Instead, she used photographs of the backs of the paintings, where traces of the works’ exhibition history are revealed. Similar to her earlier reversal of the concept En face, the verso of the paintings become the main subject, thus rendering the title ironic.

_____________________________________

EN FACE/1866
2014

Under senare år har gränslandet mellan samtid och dåtid alltmer kommit att eroderas i museisammanhang. Det framstår därför inte så märkligt att Nationalmuseum 2014 bjöd in Denise att göra en utställning i samband med renoveringen av museets ursprungliga byggnad. Under rubriken En face/1866 har Denise tagit de tomma museet i anspråk som fond för sina fotografier. I ett flertal omfattande fotografiska sviter har hon försökt belysa museets olika dimensioner, från dess arkitektoniska utformning till museets salar som en social spelplan, till dess samling. Det är ett ambitiöst projekt med en konstnärlig dimension, men som har en viss likhet med de kommersiella uppdrag som Denise var väl förtrogen med i sin tidigare verksamhet.

En face är ett konsthistoriskt begrepp som används när man ser en person eller ett föremål direkt framifrån. Den konstnärliga hållningen är dock inte särskilt frekvent förekommande i Denises konstnärskap. Tvärtom söker hon för det mesta nya perspektiv som sällan är framifrån. Det gäller också hennes gestaltning av museets byggnad. Hon undviker byggnadens fasad och tar fasta på interiörerna, men inte som fysiska rum, utan snarare som ritningar accentuerat med en transparent monokrom röd färgton som ger dem ett karakteristiskt platt intryck.

Inte heller den kvinnliga museipubliken som Denise har låtit befolka de tomma utställningssalarna kan sägas vara En face. Figurernas ansikten är ofta bortvända och utan en egentlig identitet. Denises fokus är på deras borgerliga klädedräkt som vittnar om museibesöket som ett högtidligt och socialt betydande evenemang vid tidpunkten för museets uppförande 1886.

I likhet med många andra museer sökte Nationalmuseum en dialog med Denise om sin samling. Efter att ha gjort ett urval av verk bestämde sig Denise att inte inkludera de utvalda verken i sin utställning. Hon valde istället att använda sig av fotografier av målningarnas baksidor, där det fanns spår av verkens utställningshistoria. I likhet med sin tidigare reversering av begreppet En face blev målningarnas baksidor deras huvudsak. Mot den bakgrunden framstår titeln närmast ironisk.