Alla aspekter av Bloomsburygruppen i nästa års stora utställning på Artipelag

Ett rum i konsthallen förvandlas till ett galleri med målningar av Roger Fry, Vanessa Bell och Duncan Grant i en klassisk hängning och miljö som präglas av exakt de ideal som de revolterade emot. Ett annat rum tillägnas Omega Workshops, en ateljé som startades av samma trio där de tillsammans med andra konstnärer designade möbler, kläder och inredning.

En viktig plats som kommer att återskapas är Charleston, Vanessa Bells sommarhus i Sussex som kom att bli centrum för hela Bloomsburygruppen. Redan utanför konsthallen, på Artipelags entrégård möts besökare av en Charlestoninspirerad trädgård som fortsätter inne i konsthallen, komplett med murgröna, rosor, buxbom och en näckrosdamm.

Utställningen kommer diskutera Bloomsburygruppens utopier, som det övergripande samtalet, allkonstverket och nakenheten. Cadena Café, som Omega Workshops inredde i London 1917, återskapas och kommer fungera som läsrum och samlingsplats.

Bloomsburygruppens idéer fungerar som en utmaning i vår egen tid, som likt deras tidiga nittonhundratal präglas av folkvandring, fundamentalism, frälsningsläror och våld.

Kring det första världskriget var Sverige isolerat och det var först på trettiotalet som modernismen slog igenom här. Det var den tekniska och ”hårda modernismen” som blev framträdande och i och med Stockholmsutställningen 1930 var den rationella funktionalismen en statsstil för det nya svenska välfärdssamhället. Bloomsburygruppen stod däremot för ett alternativ, en tredje väg: ”Den mjuka modernismen”. Gruppens hållning var just mjuk, öppen och böjlig. Dess stil var djärv och pluralistisk istället för enhetlig, hård och blank.

Gruppen bestod av en lös samling författare, konstnärer, politiker, ekonomer, historiker, kritiker, matematiker. Först var de bara vänner och studenter, men efterhand slog de igenom som sin tids nytänkare – Virginia Woolf, John Maynard Keynes, Vanessa Bell, Duncan Grant, Lytton Strachey, Roger Fry, Clive Bell, E.M. Forster och Leonard Woolf. Andra mer perifera medlemmar var till exempel Bertrand Russell, Ottoline Morrell och Vita Sackville-West.

Medlemmarna avskydde heroism och auktoritetstro. För dem betydde modernismen att gammalt och nytt kunde sättas ihop i alla möjliga lekfulla mönster och kombinationer. De hyllade fantasin, känslan och skapandet utan att förkasta förnuftet. Och deras gränsöverskridande var självklart, för enligt dem var livets mening diskussioner, vänskap, sanningssökande och estetik. Detta var det specifikt mänskliga.

Gruppen fick sitt namn från Londonstadsdelen Bloomsbury där de ursprungligen hade sin bas. Under första världskriget flyttade flera av dem ut på landet och levde ett gröna vågen-liv. Många hus är i dag förstörda, men gården Charleston i Sussex finns kvar som ett Bloomsburysmycke, präglat av den estetik som var typisk för gruppen: en rufsig miljö för skapande arbete i kombination med lek och diskussioner över alla gränser. En smått kaotisk, inkluderande atmosfär, där ute och inne gled ihop och där allt (nedslitet eller modernt, nybyggt eller klassiskt) kunde återvinnas och förvandlas genom ett lättsamt måleri. På dörrposterna hänger luftakrobater och målade skulpturer varvade med abstrakta ornament. Och så ett vimmel av blomster – penslade eller tryckta, i slingor eller stilleben. Eller verkliga. I Charlestons trädgård rådde samma fräcka och frimodiga estetik som inomhus. Hela miljön var en styggelse för alla rättänkande.

Utöver böcker och utställningar och surrande samtal drev Bloomsburygruppen viktiga nätverk – förlaget Hogarth Press, som var först med att introducera den modernistiska litteraturen i England samt Omega Workshops, som var en kollektiv konstnärsverkstad och ett showroom för tidens alla konstarter såsom måleri, textil, design, dans, mode och inredningar.

Bloomsburygruppens radikalism bottnade i att allting (utom deras existentiella mål) kunde och skulle stötas och prövas. Konventioner struntade de i. Det var idéerna och skapandet som stod i centrum. För konsterna var livets kärna och aldrig redskap för andra syften. Detta menade även Keynes, som hittills i Sverige mest är känd som en världsledande ekonom. Men han var också en lidelsefull hedonist, kulturpolitiker och konstkännare.

Bloomsburygruppens lekfulla hållning och livsstil utmanar svensk socialmoralism, där det konstnärliga alltid har underordnats specialisterna, samhällsingenjörerna, funktionen och nyttan.

Den största konstnären var Virginia Woolf. Hon var både författare, kritiker och entomolog. Hon var också feminist och djupt engagerad i det internationella modernistiska måleriet, som under ledning av Roger Fry presenterades för en chockerad London-publik på två stora postimpressionistiska utställningar åren 1910 och 1912. Virginia Woolf beskrev dem som startskott för ”en helt ny tid”.

Bloomsberries har blivit idoler som förkämpar för feminism, sexuell frihet, pacifism och intellektuell glupskhet inom allt från vetenskap och samhälle till konst. Men genom åren har de också fått mycket kritik – de har inte passat in i någon mall. I efterhand kan man se att de introducerade en mycket friare modernism än den som predikades i det tyska Bauhaus vid samma tid och att de levde enligt den franska revolutionens ideal. De höll sig till det bästa inom europeisk upplysningstradition, samtidigt som de till skillnad från oss i dag trodde på framtiden.

Extern curator för utställningen är konstkritikern och författaren Ingela Lind i samarbete med Artipelags konstavdelning bestående av konsthallschef Bo Nilsson, curator Frida Andersson, digital producent och formgivare Samuel Lind, chefstekniker Johan von Geijer samt pedagogik- och programansvarige Kristina Lindemann. Utformning av trädgårdarna står Ia Schildt för och utställningens modedel har skapas tillsammans med Cay Bond.

Ingela Lind är nästa år även aktuell med boken Ta sig frihet – Bloomsburygruppen, Indien och konsten att leva (Albert Bonniers Förlag, släpps 23 mars 2018) i vilken hon analyserar gruppens alternativa och fria modernism. Tidigare har Ingela författat Leka med modernismen – Virginia Woolf och Bloomsburygruppen (Albert Bonniers Förlag, 2008).

Artipelag har till Bloomsbury Spirit lånat in unika verk av bland andra Vanessa Bell, Duncan Grant och Roger Fry från engelska institutioner såsom TATE, Victoria & Albert Museum, Courtauld Gallery, The Charleston Trust och National Portrait Gallery. Från Dansmuseet i Stockholm lånas dräkter och rekvisita från ryska baletten, som stod Bloomsburygruppen nära.

Utställningen på Artipelags hemsida >>
Om Bloomsburygruppen på wikipedia >>
Pressbilder på Artipelags hemsida >>

Om Artipelag
Artipelag är en världsunik mötesplats där konstutställningar, kulturella aktiviteter, arkitektur, musik, eventmöjligheter, svensk design och god mat lever sida vid sida med den vackra skärgårdsmiljön. Artipelag är beläget på Hålludden som ligger på Värmdö, ca 20 min med bil från Stockholms city. Byggnaden omfattar 10 220 kvm och är varsamt placerad bland tallar och klippor med storslagen utsikt över Baggensfjärden. Artipelag är ritat av den framlidne arkitekten Johan Nyrén.