Ingen människa är en ö – Konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård

Få platser är lika omskrivna, besjungna och ”bemålade” som Stockholms skärgård. Men idag framstår föreställningen om skärgården alltmer som en nostalgisk turistkliché, där begreppet skärgårdskonst har blivit en tveksam kategori. Utställningen Ingen människa är en ö försökte med konstens hjälp från slutet av 1800-talet och fram till idag problematisera bilden av skärgården med utgångspunkt i begrepp som klass, kön, identitet. I utställningen gjorde vi ett antal nedslag som vi kallade strandhugg i olika epoker där vi försökte spegla de förändringar som har skett i föreställningen om skärgården.

I utställningen Ingen människa är en ö började vi med den konstnärsgeneration som kom att gestalta skärgården från slutet av 1800-talet. Prins Eugen, Anders Zorn, Albert Engström, August Strindberg, Axel Sjöberg och J A G Acke får representera denna första generation av skärgårdsmålare. Trots deras synnerligen olika utgångspunkter och olika konstnärliga förhållningsätt har de kommit att företräda den konstnärliga mångfald som vår föreställning om skärgården bygger på.

Skärgårdslivet i slutet av förra seklet förbinds ofta med överklassens tillfälliga sommarvisten och den kulturkrock som detta innebär med den ursprungliga befolkningen. Men under trettiotalet kan man skönja hur medelklassen allt oftare söker sig ut i skärgården som sommargäster. I motsats till gulaschbaronernas stora hus med massor av snickarglädje är medelklassens hus mer modesta i skala vilket kompenseras av ett modernt formspråk som har likheter med skrivarstugan eller konstnärens ateljé. Till denna nya typ av boende skapade möbelformgivaren Axel Einar Hjorths så kallade sportstugemöbler med namn som Utö, Värmdö och Sandhamn. En central del i föreställningen om skärgården finns även Evert Taubes efterlämnade visskatt som också finns med i utställningen.

Modernismen fick sitt genomslag kulturpolitiskt och i gestaltningen av det moderna Stockholm, men aldrig i skärgårdsmiljön. Närmast i detta avseende kommer Olle Nyman som använde sig av abstraktionen i sitt måleri. På sin fädernesärvda gård på Saltsjö Duvnäs samlades i slutet av fyrtiotalet och under delar av femtiotalet en grupp konstnärer med Evert Lundquist och Ebba Reutercrona och Staffan Hallström i en slags boende och arbetsgemenskap som brukar kallas Saltsjö-Duvnäsgruppen. I denna del av utställningen ingick också keramikern Anders B Liljefors som genom sin verksamhet vid Gustavsbergs porslinsfabrik utvecklade ett experimentellt förhållningssätt till keramik som en fri konstnärlig form som närmade sig naturens formspråk. I denna del av utställningen fanns också Torsten Renqvist och Rune Jansson som var och en på sitt sätt har gestaltat skärgårdens speciella rumsligheter i skulptural, respektive målerisk form.

Hos LG Lundberg finns både länkar till Prins Eugens måleri, men också till August Strindbergs målningar från Dalarö udd, där också LG Lundberg också är verksam. Hos Jan Håfström kan man finna en litterär källa i Carl Jonas Love Almqvist och dennes föreställningar om den mytiska ön ur vilken allt liv emanerar. Sextiotalsgenerationen är fortfarande verksam idag och har inspirerat många av de konstnärer som fick sitt genombrott på 1980-talet. I utställningen representerades den av Rolf Hanson och Ernst Billgren som har fortsatt diskursen av 1800-talets stora ikoner inom skärgårdskonsten.

I utställningen fanns också en yngre generation av konstnärer som vi har förpassat till ett gränsland mellan Artipelag och naturen utanför. Det är platsspecifika verk som anknyter till skärgården, men på ett mer fysiskt handfast sätt. Marcus Eeks målningar av havet och dess båttrafik befinner sig i ett rumsligt territorium mellan inne och ute. Carl Boutard har samlat naturfragment från Artipelags närområde och gjort avgjutningar av i brons och därefter satt samman till ett slags naturligt alfabet. Lite längre ut i naturen kring byggnaden kan man höra Madeleine Jonsson Gilles ljudverk Sjökort Fem öar och nere vid ångbåtsbryggan har Anna Lidbjörk skapat en installation som har vissa likheter med ett skärgårdscafé. Längst bort från byggnaden befinner sig Ebba Bohlins skulpturprojekt som har installerats ute på vattnet, men som för den sakens skull knappast har en koppling till naturen, utan snarare till människans exploatering av vilja till kolonisering av naturen. Det är uppenbart att den unga generationen av konstnärer är väl medvetna om skärgårdens förändrade omständigheter idag; från en ursprunglig natur till ett slags reservat för massturism.

KONSTNÄRER I UTSTÄLLNINGEN

August Strindberg
J.A.G. Acke
Prins Eugen
Bruno Liljefors
Anders Zorn
Albert Engström
Axel Sjöberg
Axel Einar Hjorth
Rune Jansson

Eddie Figge
Olle Nyman
Staffan Hallström
Evert Lundquist
Ebba Reutercrona
Torsten Renqvist
Anders Bruno Liljefors
Evert Taube
LG Lundberg

Ernst Billgren
Jan Håfström
Rolf Hanson
Marcus Eek
Madeleine Jonsson Gille
Carl Boutard
Ebba Bohlin
Anna Lidbjörk